Svenska Friförsamlingen i Åbo grundades den 25.8.1883 och samlades först hos gårdsägarinnan Mimmi Lindvall på Humlegårdsgatan 18. Första föreståndaren för församlingen var trädgårdsdirektören William Wallenius.

​

De första åren var det frågan om en relativt inofficiell vänkrets, men 1909 blev Svenska Friförsamlingen i Åbo en officiellt registrerad förening med egna stadgar.

 

Att verksamheten i Friförsamlingen fick fastare former ledde inte till att de aktiva i någon större utsträckning utträdde ut den evangelisk-lutherska kyrkan. Tvärtom ville man bevara ett gott förhållande till kyrkan och till andra kristna grupper i staden. I Åbo understödde man inte heller tanken att Fria Missionen skulle omvandlas till sitt eget trossamfund. Verksamheten präglades av ekumenik. Styrelsen för Friförsamlingen sammanfattade Friförsamlingens uppgift i följande ordalag:

 

"Vår uppgift är att predika Guds ord till väckelse, uppbyggelse, undervisning, förmaning och tröst, att riva ned skiljemurar mellan olika tänkande kristna och lära dem att älska och fördraga hvarandra på vägen till himmelen. Om någon icke vill infoga sin verksamhet i detta program skall han eller hon förbjudas att vidare uppträda i Imanu-Els-kapellet."

​

​

​

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

​

 

 

 

 

Ställen där församlingen samlats eller varit verksam under årens lopp.

 

 

Verksamheten var livlig redan från början. Här kommer några exempel från Friförsamlingens första årtionden.

 

Troendemöten, väckelsekampanjer och mötesserier

 

De första åren samlades man på lördagar till ”troendemöten” med samtal kring ett eller flera bibelavsnitt och gav möjlighet att ”antingen genom anförande af något annat bibelställe eller vittnesbörd omtala sina erfarenheter”.

 

Församlingen missionerade och rekryterade nya medlemmar genom väckelsekampanjer och mötesserier. I mars 1884 hölls en väckelsekampanj under 10 dagar med bruksägaren Edvard Björkenheim som predikant. Bland dem vars andliga intresse väcktes under dessa möten kan grundaren av Frälsningsarmén i Finland, den unga adelsdamen Hedvig von Haartman, nämnas. Även trädgårdsdirektören Oskar Rudolf Gauffin med fru Elise "blevo omvända och fingo frid med Gud" genom denna väckelse. Gauffin bekostade senare tillsammans med rikssvenske brukspatronen Ulrik Palmu byggandet av bönehuset Immanuelskapellet.

 

"Hela staden tycktes komma i rörelse. På förmiddagarna hade han (Edvard Björkenheim) mottagning i bönehuset vid Humlegårdsgatan. Då kommo dagligen 30-40 personer - bland dem många fint utbildade - för att få råd i själens angelägenheter. Om kvällarna höll han möten i gamla akademihuset. Då sågs det ena fina ekipaget efter det andra hålla in utanför stora ingången. Solenitetssalen - ofta vestibulen med - fylldes av en distingerad, andäktigt lyssnande åhörarskara". - Ernst Newman

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

​

 

 

 

 

 

Söndagsskolan

 

Söndagsskolan hade en stor roll i friförsamlingens verksamhet. Redan 1885 hade man 160 barn i åldern 5-17 fördelade på nio olika söndagsskolklasser.

 

Fattigbjudningar

 

Fattigbjudningar ordnades varje jul fram till 1930-talet. Som mest kunde de inbjudnas antal uppgå till 500-600 personer.

 

"Personligen gingo vi ut till Klosterbacken och Puolalabacken m.fl. a. ställen att söka upp de fattiga och inbjuda dem till julfesten. Julgranen tändes, té med stora smörgåsar bjöds, risgrynsgröt vankades, svagdricka likaså. De fingo äta och dricka så mycket de förmådde. Med andakt åhörde de både tal och sång, stämningen var glädjande, deras ansikten vittnade därom." 

- August Kajetskij

 

Skyddshem och barnhem

 

Mimmi Lindvalls hem fungerade även som skyddshem för ”missanpassade kvinnor”. Kvinnorna var till största delen unga kvinnor, och många av dem hade kriminell bakgrund. En del kvinnor kom dit självmant medan andra fördes dit av polisen. Snart inrättades även ett barnhem i samband med skyddshemmet. 156 barn har under någon period bott på barnhemmet mellan 1885 och 1904.

 

"På vårvintern 1885 hemtade en vän en mycket vanvårdad 1,5 års gammal gosse till skyddshemmet. Ifrån den tiden blef det med allvar ett böneämne att uti denna sak tydligt få veta Guds vilja. Då den personliga hjelpen alltid är af stor vikt, så tog man det som en ledning, å sommaren 1886 en lämplig husmoder erhölls, och ett litet anspråkslöst barnhem för gossar och flickor i ordning ställdes, inrymdt uti samma gård som skyddshemmet, men uti en särskild byggnad".

- Mimmi Lindvall

​

Källä: "Från husförsamling till Centrumkyrka: Friförsamlingen i Åbo - Tillkomst och utveckling fram till sekelskiftet 1900" Pro-gradu avhandling i kyrkohistoria, Institutionen för kyrkohistoria och praktisk teologi vid Teologiska fakulteten i Åbo, Markus Sandås, 1999